Läderlappen: Konspirationen

På femtiotalet fördömdes serien Läderlappen och Robin av en amerikansk psykolog som menade att det stod klart för vem som helst att den dynamiska duon levde i ett homoerotiskt förhållande. Det är en intressant iakttagelse i sig; tyvärr var psykologen av den uppfattningen att serien därigenom utövade skadlig och fördärvlig inverkan på sina läsare. Frågan om Läderlappens påstådda homosexualitet förblir aktuell ännu i vår tid, men numer är det väl bara en och annan kristdemokrat som på allvar skulle bränna sin kompletta seriesamling i inplastad, kylrumsförvarad Near Mint av bestörtning om han nu vore gay. Men medan nutida tecknare ibland med avsikt lägger ett psykologiserande och sexuellt ambivalent raster över Batmanserien, måste man leta länge och noga innan man hittar något regnbågsfärgat i tidiga Läderlappen. Under den oskuldsfulla Biff! Pow! Sock!-eran var Läderlappen och Robin pojkbokshjältar. Kärlek och sexualitet förekommer överhuvudtaget inte, det är bara äventyr och action för hela slanten. Om något skulle alltså fladdermusen och rödhaken vara asexuella.

Men denna serieruta, hämtad från den engelska wikipedia-artikeln om Homosexualiteten i Batman, säger onekligen något annat.*

*Den är för övrigt hämtad från serien Justice League of America, som knappt alls är känd i Sverige. En rad superhjältar som de flesta har varsin tidning, teamar alltså ibland upp och bekämpar skurkar. Med europeiska ögon är det svårt att förstå hur en sådan serie alls kan vara spännande. Alla (utom Läderlappen) är nämligen supermäktiga. Stålmannen, titanen från krypton, är till exempel universums mäktigaste varelse. Gröna lyktan har en magisk ring som kan göra vad som helst. Och Blixten kan röra sig snabbare än ögat, och vibrera så snabbt att rumstiden kollapsar.

Snark. Då är det batydligt roligare att läsa om en vanlig (om än ovanligt stark och duktig) man med neuroser, utklädningsfetish och tvetydig sexuell identitet.

Musiktips!

Diablo Swing Orchestra, govänner.

http://open.spotify.com/artist/5C5OqmzTM3DyDsLpaRUY5v

Det här är ett band som enligt utsago spelar Tim Burton Metal, och hur coolt är inte det? Okej, det är absolut mer Tim Burton än Metal, men det sammanfattar på något vis den kollektiva musiksmaken här i redaktionen gissar jag. Kanske inget du älskar, men absolut något du kommer vilja slå på då och då.

(Har du inte Spotify, too bad, testa google)

Torchlight

Torchlight är ett RPG från utvecklarna Runic Games. Säg till när det här börjar låta bekant. Spelet går ut på att man som hjälte ska rädda en by från en okänd ondska som håller till i de underliggande katakomberna. Man spelar det snett uppifrån och styr sin gubbe med muspekaren. På vägen slåss man mot en mängd olika fiender genom att klicka på dom med musen, om man är en erfaren spelare kan man klicka två gånger, man dricker potions och de flesta fienderna tappar guld, rustningar, vapen etc. Vissa vapen är inte identifierade när man hittar dom och för att få veta dess magiska fördelar måste man använda en ”Scroll of identety”, har man slut sånna måste man använda en ”Scroll of townportal” för att åka tillbaka till byn och köpa fler…känns det bekant? Låter det som något annat spel ni kanske testat? Diablo kanske?

Till historien hör att Runic Games drivs av snubbarna som startade upp Blizzard North. Tydligen så tyckte dom att det var en jättebra idé att helt enkelt göra Diablo igen! Dom har till och med gått så långt att dom har grävt fram kompositören som gjorde musiken till Diablo 1. Jag tycker också att det är var en jättebra idé. Verkligen.

Trots att spelet bara är ca 15 timmar långt och bara har tre karaktärklasser så är det precis den fix som behövs i den eviga väntan på att Blizzard ska få tummen ur och släppa Diablo 3. Runic har tagit till vara på det som gjorde Diablo så beroendeframkallande och vridit upp det till 11 – loot. Varje gång man återvänder till stan har man med sig en ryggsäck full med gosaker som ska identifieras och jämföras med det set man har. Till sin hjälp har man ett husdjur som följer med på äventyren, man får välja mellan en katt eller en hund. Husdjuret har en egen inventory och kan lära sig samma spells som din karaktär. Svårighetsgraden är dock nedskruvad och det var nästan pinsamt enkelt att spela igenom på normal, redan vid level 10 hade jag en yxa med regenererande hälsa och health steal, min katt ”Leif GW” var satt som healer och jag hade en skill som praktiskt taget dödar allt på skärmen. Awesome på ett sätt men låt oss säga att vissa bossfighter blev långtråkiga.

Torchlight är ett spel som jag inte visste att jag har längtat efter och trots det han samma överdrivna design på vapen och karaktärer som WoW och saknar multiplayer så kan jag inte annat än att älska skiten ur det. Jag rekommenderar dock att spela det på någon av de svårare svårighetsgraderna.

Betyg: 5/5

Läderlappen: Återupprättelsen

Efter den brutala Adam West-bashingen som ägde rum på den här bloggen nyligen känner jag mig tvingad att ta bladet från munnen. Jag erkänner stolt att jag är ett fan av tidiga Läderlappen. Jag var sju år gammal när Satellitförlaget började ge ut tidningen ”Läderlappen och Robin” som innehöll gamla serier från femtio- till och med sjuttiotalet. Under de två år som utgivningen pågick missade jag inte ett endaste nummer. Därefter gav satellitförlaget ut Frank Millers mörka, sjaskiga Batman: the dark knight, men det var ingenting för mig. Jag ville inte ha ondska, korrupta poliser och prostituerade. Jag ville ha skurkar i kostym med fräna namn som ”Hattmakaren” och ”Pingvinen”!

Här kommer min lista över de topp tre fränaste läderlappenstunderna!

#1 (Läderlappen och Robin: tidningen) Scenariot är följande: Läderlappen blir inburad av en skurk i väntan på likvidation. Boven är dessutom förutseende nog att frånta läderlappen hans bälte! (aj, aj, tänker ni. Där har han ju allt från sprängmedel till anti-hajspray!) Läderlappen nagelfar sin dräkt och upptäcker att han i fickorna har ett kopparmynt, ett silvermynt, och en sån där saltpåse som man får på hamburgerrestauranger att hälla på stripsen. Med hjälp av ett glas vatten (varifrån han nu får det) bygger han en primitiv radiosändare där mynten nedsänkta i saltvatten ger upphov till elektrolys! Således kan han telegrafera sin position till kommissarie Gordon.

#2 (tidningen) Jokern har injicerat Läderlappen med en drog som kommer att få honom att skratta sig själv till döds om han inte får ett motgift inom 48 timmar. Nära döden, med väsande bröstkorg och värkande käkar, lyckas han till sist spöa Jokern och komma över serumet. Låter det oväntat seriöst och mörkt för att vara Läderlappen? Ingen fara, det kommer ett en töntig avslutning. När läkaren som hjälpt mörkrets riddare vill förvissa sig om att motgiftet verkat, säger han följande: Två män som simmar råkar stöta till varandra. Oh, pardon, säger den ene, varpå den andre svarar: -Ni talar franska flytande! [Frame där Läderlappen ser bister ut] Gratulerar! Ett hemskt roligt skämt, och ni log inte ens!

#3 (läderlappen och Robin TV-serien) Läderlappen och Robin förföljer kattkvinnan i sin Batmobile. Det är rafflande filmat och tempot är högt. Ska våra hjältar hinna ifatt innan spåret kallnat? När Läderlappen stannar i en korsning utspelar sig denna dialog:

- ¿a la derecha o a la izquierda?
-Var det där spanska?
- Ja, Robin. Du bör ta vara på varje tillfälle att träna dina språkkunskaper.

Fredagsfrågan v 44

Johan

Vilken kulturell händelse (film, skiva, konsert, bok, tv-program etc) har gjort dig mest besviken?

Allvarligt, den här frågan har så otroligt många svar. Men det är ganska tydligt ändå, vilken kulturell händelse som gjort mig mest besviken. Jag vet inte riktigt när jag såg igenom Star Wars IV-VI för första gången, men låt oss för sakens skull säga att det var 1990, då var jag åtta år gammal. 7 till 9 år senare släpptes de nya versionerna av dessa filmer samt The Phantom Menace. Denna period är ett mörkt kapitel i Science Fictions historia. Att de om-mastrade filmerna tappat mycket av sin mörka stämning är någonting som borde hjälpt mig att se vad som komma skulle, men icket. När nio års väntan (nio år för mig, drygt sexton för min mamma) var över hade mina förväntningar stigit otroligt högt, om-mastringarna till trots, och besvikelsen var oundviklig. Vad gör karln med Star Wars? The Phantom Menace är, utan tvekan, den kulturhändelse som gjort mig mest besviken throughout the ages.

Bäst just nu: Cult of Luna – Det enda som är bättre än tystnad när man ska plugga.

Längtar till: It’s getting old. Men Modern Warfare 2. 10 november. Snart slipper ni se det på denna rad, men det kommer förmodligen uppgraderas till ”Bäst just nu” direkt.

Michael

Vilken kulturell händelse (film, skiva, konsert, bok, tv-program etc) har gjort dig mest besviken?

Jävligt svår fråga. Oftast infinner sig ett tillstånd av förnekelse när ett hypat släpp visar sig vara smuts. I några dagar eller veckor försöker man övertala först sig själv och sen sina vänner att ”Men den här är faktiskt bra! Jag lovar!”  det exempel av detta som jag minns bäst, och som jag gissar får bli mitt svar, är Iron Maidens ”comeback” The X-Factor. Jag upptäckte Maiden i samband med att Bruce Dickinson hoppade av och fick aldrig känna att jag var ”med” i upphetsningen som blir i samband med en ny skiva. Så när jag fick höra att dom skulle släppa en NY studioplatta med NYA låtar…weow. När jag väl fick tag i skivan några dagar efter den släppts och lyssnade igenom den för första gången minns jag att jag tänkte innan varje ny låt började ”Ok, den här kanske är bättre än den förra. Snart kommer dom bra låtarna” …Men dom bra låtarna kom aldrig och Blaze Baley lät som en bajsnödig tant på alla spår. Men jag hade betalat dyra pengar för skivan och det var till trots Iron Maiden, mina favoriter, så jag lyssnade plikttroget med ett leende på läpparna men någon inom mig dog den dagen.

Bäst just nu: Förhandssnacket inför Major Leauge Gaming Pro Circuit – Anahiem nästa helg. Världscupen i Halo 3. Get yer game face on!

Längtar till: Modern Warfare 2 lol.

Linus

Vilken kulturell händelse (film, skiva, konsert, bok, tv-program etc) har gjort dig mest besviken?

För att man ska kunna bli besviken måste man ha längtat till saker. Tyvärr tenderar jag (nuförtiden) att väldigt ingående ta reda på vad jag jag har att förvänta mig av det slutgiltiga produkten vilket ofta innebär att min reaktion till något jag verkligen längtat till blir: ”Jaha, jamen det här visste jag ju” när jag väl får produkten i min hand. Men… trots det var jag besviken på St. Anger med Metallica. Den var fan inte bra nog.

Bäst just nu: Strage – TXT. Den ultimata bajsboken. Väl avvägd längd på- och blandning av artiklar, intervjuer, krönikor och annat smått och gott som Fredrik Strage producerat under sin journalistkarriär. Dessutom är den otroligt bildande och inspirerande när det kommer till popkulturella fenomen. Placera den på din bajstoa och den borgar för många fina stunder för er själva.

Längtar till: New Super Mario Bros. Wii. Marios äkta återkomst till 2d-världen. Checka in previewen här och inse att ni blir sugna.

Isak

Vilken kulturell händelse (skiva, konsert, bok, film, tv-program, etc) har gjort dig mest besviken?

En av mina starkaste besvikelser har bitit sig fast, just för att jag var så ung och oförstörd vid det aktuella tillfället.  Hela min familj bilsemestrade i Finland när jag var i 10-11-årsåldern. Vi var sex personer i en Volvo 245 med uppfällbart bakvänt säte i bagageutrymmet. Just där tillbringade jag en stor del av semestern, i obarmhärtigt solgass, inmurad i packning med en bortdrivande finsk motorväg på andra sidan det dammprickiga glaset. Men jag hade en walkman med The Clashs album London Calling i lurarna, på kassett som jag spolade tillbaka med blyertspenna. Helt awesome. Väl hemma köpte jag deras dubbelalbum Sandinista! på CD… Och en sådan besvikelse har jag knappast senare upplevt. Visst finns det bra spår på de två (TVÅ!) skivorna, säkert hela fem stycken. Men resten av skivan är ren dynga. Jag blev knappt arg när min då jättelille lillebror började använda Sandinista! till att ”åka skridskor” på parketten hemma.

Bäst just nu: Skolan tvingar mig att läsa om en av världens bästa böcker: Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez. Sweet!

Längtar till: Californication, säsong 3, sänds för närvarande i USA. Så nu peppar jag på att hela säsongen ska importeras och ges ut på DVD. Den finns, och den kommer att komma!

Slipknot + GnR = Velvet Revolver?

Enligt Blabbermouth har Slipknots sångare Corey Taylor provsjungit för Velvet Revolver. Av någon anledning blev det dock inget av det, men Taylor tyckte visst ändå att det var jävligt fränt att ens ha varit påtänkt.

Rubriken är av varianten ”sensationsrubrik”, och det är meningen.  Jag testar lite nya grepp.

Intresserade kan läsa originalartikeln här.

Blandat junk

Det är inte bara Michael som har en tung studiebörda just nu. Både jag och Johan tentapluggar för fullt och kulturkonsumtionen är obefintlig. Men jag tänkte nämna några små kulturyttringar som på olika sätt satt lite guldkant på tillvaron på senaste.

1. Skumdums äldre material finns äntligen att tillgå på Spotify! Jag vet inte varför, men jag pluggar bra till punk har jag märkt (p g a detta upptäckte jag även att DLK lyckats klämma ur sig en EP, det första nya materialet bandet släpper på 13 år. Hugo EP heter den och innehåller sex låtar som känns hugoskligt oväsentliga. Tiden har sprungit ifrån dem och Mart har aldrig sjungit så dåligt).

2, Häromdagen såg jag om Pan’s Labyrint för första gången sedan jag såg den på bio. Den var sjukt bra även nu, nästan bättre än bioupplevelsen. Se den igen!

3, Klassiska NES-spelet Excite Bikes landar snart i en remake – Excite Bike World Rally – på ett WiiWare nära dig. Spännande! Dessutom har jag införskaffat Gamecubepärlan Pikmin i dess Wii-port som släpptes tidigare i år. Jag har aldrig spelat den serien tidigare men har läst otroligt mycket positivt om den. Ser verkligen fram emot att få mysa igenom spelet ingående med början på kanske onsdag.

4. Och när jag ändå pratar Wii. Nyligen framkom att ett spel vid namn Goldeneye 2010 håller på produceras till konsolen. Ni som kan er tv-spelshistoria vet att det är tufft tufft tufft.

Och det var det. Jag har dock en liten artikelserie om ett klassiskt hårdrocksband på gång, med start mycket snart. Jag vet att Johan har en ganska omfattande artikelserie på gång. Isak och Micke planerar säkert något finurligt. Och så dyker det ju upp en fredagsfråga imorgon. Stay tuned.

Fredagsfrågan v 43

Isak

- Om du fick ta en öl med en kulturell personlighet, död eller levande, vem skulle det vara, varför och vem skulle betala notan?

Jag skulle gärna ta en öl med David Lynch. Jag tror att öl är en dryck den gode konstig-farbrorn skulle må bra av, dessutom. Det skulle vara spännande att få höra honom prata om dvärgar och USA. Kanske man till och med skulle kunna få honom att avslöja några mysterier. Finns det ett absolut facit till hur hans knäppaste filmer ska förstås? Om Twin Peaks inte hade behövt läggas ner efter två säsonger – hur skulle det då ha fortsatt? Och för att nå dit är jag beredd att stå för ölen. Sen, om han inte har sett den redan, skulle jag föreslå att vi gick hem till mig hade Riget-och kokkaffemarathon. Jag skulle rentav slänga ihop en apfelstrudel som såg ut som en aliens äggsäck, bara för honom.

Bäst just nu: Jag är bevisligen två år efter resten av världen. Men ”How I met your mother” är faktiskt sit-comens frälsare.

Längtar till: Julen

Michael

- Om du fick ta en öl med en kulturell personlighet, död eller levande, vem skulle det vara, varför och vem skulle betala notan?

Bill Hicks. Skulle vara kul att höra vad han har att säga om det aktuella läget i världen, om han verkligen trodde att läget skulle vara precis likadant nu som det var 1994 när han för sista gången ställde undan tofflorna. Han verkade vara en jävligt nice snubbe och tveklöst en rolig fan. Ölen står jag för.

Bäst just nu: Massa nya braiga filmer och det faktum att jag tar mig tid att se dom.

Längtar till: Modern Warfare 2

Johan

- Om du fick ta en öl med en kulturell personlighet, död eller levande, vem skulle det vara, varför och vem skulle betala notan?

Jag trodde detta var svårt fram tills jag kom på att det var enkelt. Freddie Mercury.  Han är ju världens bästa sångare och så har jag tyckt sen jag var gammal nog att tycka. Däremot skulle jag nog se till att vi delar notan, jag vill ju inte ge honom några falska förhoppningar.

Bäst just nu: The comeback. Johan II Norströms födelse. It’s on.

Längtar till: Modern Warfare 2. Inte länge kvar nu.

Linus

- Om du fick ta en öl med en kulturell personlighet, död eller levande, vem skulle det vara, varför och vem skulle betala notan?

Det skulle nog bli Axl Rose. Ta reda på om han är ett erimitiskt ufo eller det bara är medias bild. Kolla vad som hände där, då, egentligen. En gång var han stor som en medelstor religion. Nu är han ett skämt för stora delar av musikvärlden. Jag har läst att han ska vara generös och det råder inget tvivel att hans ekonomiska situation är stabilare än min så ölen betalar han. Jag misstänker dock att hela tillställningen skulle bli misslyckad eftersom jag skulle ställa precis samma frågor som alla ställt till honom sedan 1993 och som han gjort allt för att slippa behöva svara på.

Bäst just nu: Inget speciellt är bäst just nu. Jag spelar mycket Civ IV, men det är typ 5 år gammalt.

Längtar till: Stefan Sundströms ny platta ”Ingeting har hänt”, dimper ner 24:e november.

Fyra filmrecensioner

På grund av ett ganska hektiskt schema på skolan har jag inte kunnat skriva så mycket de senaste veckorna, däremot har jag sett ett gäng aktuella filmer! Här kommer fyra recensioner på totalt 51 ord!

The taking of Pelham 123
Travlota är förbannad, Denzel darrar på underläppen. Åk inte tunnelbana i New York.

Surrogates
I, Robot utan Will Smith. Bruce Willis har förlorat sin son. Ingen är förvånad.

Public Enemies
Johnny Depp är snygg. Pang Pang!

Paranormal Activity
Demoner tappar fokus. Skakig handkameran är skakig. Överhypad.

Souldängor med dålig genusmedvetenhet, del 3

Den gode soulmannen Joe Tex kvinnosyn har skärskådats utan och innan på den här bloggen. I del 1 belyste jag en mindre exemplarisk invit (inte så mycket invit som befallning, för att vara petnoga) till älskog, och i del 2 fick den inverterade jämställdhetskonsulten illustrera hur man som scenartist ger sitt godkännande till ett system som tillmäter kvinnor värde uteslutande baserat på utseende. Denna gång skall vår honungstungade kärlekspastor ge oss en lektion i klassisk retorik. (Nej, det handlar inte så mycket om genus den här gången. Jag påbörjade en artikel om låten ”I Gotcha” men upptäckte att den blev väldigt lik den första i serien.)

Låten ”Takin’ a chance” från 1972 är nog den mest fulländade tryckare jag vet. Möjligen skulle man mitt i den pågående omfamningen bli en aning brydd över det stompiga slottsfanfarspartiet vid 2:14 – ska man fladdra lite funkigt med benen, eller? - men faktum kvarstår:  Skulle den spelas som sista dansen på ett uteställe skulle ingen behöva vakna ensam och bedrövad. (Låten utgjorde för övrigt B-sida till singeln ”You said a bad word” som skärskådades i artikelseriens första del.) Men eftersom detta är en lyrikanalys måste vi bortse från låtens awesoma kvaliteter och höra efter vad karln egentligen sjunger. Låten är uppbyggd som ett försvarstal, och därför kommer jag att analysera texten som ett sådant.

Flickvännen har genom sina vänner fått höra att Joe Tex gjort något fult. Brottets natur beskrivs aldrig (där gör han åtminstone en sak rätt – försvarar man sig ska man slira över detaljer och inte brodera ut), men det är väl rimligt att anta att det är otrohet det rör sig om. Som svar på anklagelserna lägger han ut ett katastrofalt försvarstal som går ut på följande:

Baby we’re takin’ a chance
Lookin’ inside each others’ minds
No tellin’ what we might find… (de tre punkterna är mitt tillägg, isaks.anm)

Därutöver gör Mr Tex några halvdana försök att rikta misstankarna mot andra än han själv – Har han inte alltid varit en mönsterpojkvän, och hur är det egentligen med flickvännens ”så kallade vänners” avsikter, och har hon minsann inte själv glömt bort några av grundpelarna i deras förhållande? Men hela försvaret faller på en enorm hålighet i texten. Ni känner det själva, eller hur?

Inte en enda gång säger han att han är oskyldig. Inom den klassiska retoriken menar man att en övertygande talare bör förmedla tre saker: logiskt underbyggda argument, känslor och trovärdighet. Genom att inte bemöta anklagelserna misslyckas han kapitalt med att övertyga oss (och hans flickvän) om att han har rent mjöl i påsen. Istället blir åtminstone jag utomordentligt övertygad om att hans mjölpåse är sprängfylld av smuts, damm, lort, skräp och en alldelens färsk klick bajs.