Jajamänsan, det verkar som att Spotify och Century Media äntligen kommit överens och släppt ut en massa goern i etern. Tiamat, Sentenced, Arch Enemy, The Haunted, Borknagar, Poisonblack, Moonspell, Old Man’s Child, Orphaned Land, och Umeåstoltheterna Naglfar och Nocturnal Rights för att nämna några.
Nostalgi for the win! Bara Desperate Fight Records kvar nu!
Äntligen har jag tagit mig för att se Bergmans klassiker Det Sjunde Inseglet. Upplevelsen var strax ovan axelryckning och strax under underhållande. Jag kan inte kalla tiden bortkastad men jag hade nog hellre valt att spendera tiden på annat sätt. Anledningarna till detta är främst filmens ålder och svensk filmskådespelartradition.
Jag antar att det är svårt för en 53 år gammal film som berör ämnet Döden att verkligen lämna ett avtryck idag. På dessa 53 år har ämnet behandlats i oräkneliga kulturyttringar, många inspirerade av Det Sjunde Inseglet, och många vidareutvecklade till det bättre. Jag för samma argument som jag brukar göra när jag pratar musik – det finns ingen anledning att gå tillbaka till rötterna för sakens skull. Exempelvis, om jag berättar för någon att jag lyssnar på säg, Dead By April, så kan denne någon få för sig att informera mig om att In Flames faktiskt var först med den typen av musik, Dead By April har bara utvecklat den vidare och jag borde faktiskt lyssna på In Flames istället. Någon annan hör diskussionen och slänger in At the Gates som inspiration till In Flames, Morbid Angel till At the Gates, Venom till Morbid Angel, och slutligen Black Sabbath till Venom. Nu förnekar jag inte Black Sabbaths kvalitet, men om jag föredrar Dead By April finns det ingen anledning att för sakens skull lyssna på Black Sabbath. På samma sätt finns det ingen anledning att för sakens skull se Det Sjunde Inseglet. Du vet vad den handlar om ändå.
Sen har vi det där med svensk filmskådespelartradition. Den finns knappt idag och fanns verkligen inte 1957. Ja, det är en helt enastående teaterensemble men fy fan vad jag hatar dessa stora gester på film. Ärligt talat känns Det Sjunde Inseglet som en mobil teateruppsättning och så vill jag inte ha min film. Teater är teater. Film är film. Jag vet att detta är högst objektivt, men jag ser det inte som en slump att de bästa svenska skådespelarna av idag är de som arbetat mest utomlands. Byter man mellan Dramaten och Beck-filmer så utvecklas man inte.
Så jag är inte överraskad av att jag är lite besviken på Det Sjunde Inseglet, men det är väldigt tråkigt att känna så. Jag hade hoppats att den skulle vara enastående.
Michael
Vilket var det första TV-spel du köpte för egna pengar?
Rollergames till NES var det första jag köpte över disk för egna pengar. Om jag inte minns helt fel så köpte jag något NES-spel begagnat innan det men kommer inte ihåg vilket så Rollergames får räknas som det första. Rollergames var en ganska dålig brawler som utspelade i en möjlig framtid där alla bär rullskridskor och slåss av någon anledning. Jag aldrig tog mig förbi den andra bossen. Kan även nämna att det första jag någonsin köpte online var spelet Outwars till PC, buggig rymdaction med pixlig FMV. Helt fantastiskt tror jag att det var.
Bäst just nu: Demot till Battlefield Bad Company 2 som finns tillgängligt på Xbox Live sen en vecka tillbaka ungefär. Det våras för krig!
Längtar till: Att det ska börja gå bra för mig i Modern Warfare 2 igen. Senaste dagarna har jag legat på en stadigt negativ k/d-ratio, det får räcka nu.
Isak
Vilket var det första TV-spel du köpte för egna pengar?
Mitt första TV-spel för egna pengar var nog Quackshot till Megadrive. Ett helt okej spel där Kalle Anka for som Indiana Jones runt världen och grävde fram reliker ur gamla tempel. Däremot var det otillfredsställande kort. Eller rättare sagt – jag var för bra. (Jag var king på 2D-plattformare. Jag har till exempel klarat Emerald hill Zone 1 i Sonic 2 på tio sekunder.) Idag är jag tämligen medioker på alla slags TV-spel.
Bäst just nu: Scary monster (skiva). Efter de kreativa åren i Berlin drog David Bowie 1985 på sig clownstruten och spelade in ett album där han gick bananas med reverbknappen i sin studio. Resultatet blev en ödslig, Pink Floydsk och steril macka, som femton år senare låter helt galet fräsch!
Längtar till: Schlagern! Imorgon kl 20.00 på SVT1 intar smakfullheten återigen det svenska folkhemmet.
Johan
Vilket var det första TV-spel du köpte för egna pengar?
Alltså. Minnen. Jag fick en (eller två egentligen, en hade inte räckt för tyngden) ICA-kasse fylld med växelmynt av min morfar och jag och mamma tog den till banken, där bankiren tömde påsen i en räknemaskin och växlade mig några hundralappar. Jag hade knappt sett en hundralapp tidigare. Därefter åkte vi in till Lagergrens i centrala Skellefteå för att inhandla Super Mario Bros II.
Bäst just nu: Eels – ”Beautiful Freak”. Deras nya skiva ”End Times” har inte direkt rosat sin egen marknad, men den har fått mig tillbaka till rötterna i alla fall. Bättre än ingenting.
Längtar till: Tiger Woods PGA Tour 10. Fortfarande.
Linus
Vilket var det första TV-spel du köpte för egna pengar?
Ett begagnat Sega Master System, om jag inte missminner mig. Jag hade vid den här tiden ägt ett NES i ett gäng år men jag tror tamejhuggarn att jag fått alla spelen i present. Men när en klasskompis skulle göra sig av med sitt gamla Sega inklusive spelen Fantasy Zone 1&2, Sonic 2, inbyggda Alex Kidd och ett till spel som var dåligt och som jag glömt bort vad det hette så öppnade jag plånboken och gjorde min första investering i den digitala underhållningsmarknaden.
Bäst just nu: Dragon Age: Origins. Det får åtminstone en vecka till i rampljuset.
Längtar till: Sommaren. Tack, det räcker nu vinterjävlajävel.
I ett annat universum där män spänner på och struntar i följderna, blir kvinnor ibland med barn. Eftersom männen ingenting anar, måste kvinnorna då meddela dem på ett finurligt sätt. En snabbkoll på sajten ”Familjeliv” avslöjar att de populäraste tillvägagångssätten är a) att ge pappan graviditetstestet inslaget som present, och b) att ge dem boken Du ska bli pappa av Dick Sundevall. Innan jag går in på författaren och själva innehållet i sagda bok, ska jag säga åtminstone ett snällt ord. Det är att titeln är synnerligen väl vald. Genom att boken heter som den gör kommer den nämligen att fortsätta köpas i parti och minut tills den dag vi alla i det här landet övergått till att tala engelska. Måtte det gå snabbt.
För ”Du ska bli pappa” är nog det värdelösaste som någonsin skrivits. De som får en plaststicka med urin på inslagen i presentpapper, kan skatta sig lyckliga i jämförelse. Bokens innehåll är jamsigt, och premissen i denna bajsmacka är att:
1. Du som läser detta är man.
2. Som man är du naturligt fun-lovin, kåt och äventyrslysten.
3. Ett gnälligt barn och en krävande kärring kommer att göra våld på din manliga natur.
4. Din instinkt är att fly, och följa instinkter är manligt. (tänka är fjolligt)
5. Men du måste göra våld på din manliga natur…
6. För barnet behöver en MAN som förebild. (i synnerhet om du får en pojke)
Va?! Men så är jag nog ingen man i Dicks ögon heller. Författaren är nämligen en väderbiten machojournalist med skäggstubb och jeansjacka. En sån som kallar sin sambo för ”min kvinna”. Som ogenerat karaktäriserar pojkar som ”vilda” och flickor som ”lugna”. Som vill få med den manlige läsaren på suppositionen att ”[man] helst av allt vill ha en son, va. En man kan sparka lite boll med, va”.
Slutligen: Hur kommer det sig då att jag har boken i min ägo? Varken jag eller min fru tillhör Dicks primära målgrupp. Det föresvävade varken henne eller mig att göra graviditetstestet till något kvinnomysterium; jag var införstådd med naturens gång från dag ett. Sanningen är att jag ocoolt nog sprang bort till mangahyllan i bokhandeln när vi var ute efter föräldralitteratur. Självklart blev min fru arg, och som straff fick jag själv köpa boken. Jämförelsevis hade Prometheus det lätt – han behövde bara få sin lever uthackad av gamar i evigheters evighet.
Härom veckan när jag skulle bajsa hos mina föräldrar (jag anar ett tema här) ryckte jag första bästa läsning från min syrras gamla flickrum. Det visade sig vara ett nummer av den gamla gratistidningen Chili; närmare bestämt decembernumret från år 2000. Det var både roligt att bli påmind om sådant man hade glömt, och festligt att se hur saker förändrats. Till exempel valde tidningen att fronta omslaget med JT Leroys porträtt. Hans delvis självbiografiska debutroman Sarah hade vid tidningens publikation inte översatts till svenska ännu, men redaktionen valde ändå att vika tre sidor åt en exklusiv intervju om hans barndom som prostituerad, crackberoende tioårig transvestit. Jag som läser artikeln tio år senare kan inte undgå att imponeras hur exakt Chilis finger låg på samtidens puls. Romanen blev mycket riktigt uppmärksammad ett par månader senare när den nådde svenska bokdiskar. Djärva och framsynta pojkar och flickor, de där chiliskribenterna! Så frestas man att tänka.
Men. Världen har sedan december 2000 ackumulerat massor av kunskap. Till exempel vet vi nu att JT Leroy är en uppdiktad person. Författaren hade inte alls levt det liv som beskrivits i boken. I själva verket var hon en kvinna, Laura Albert, som lät en modell posera som den fiktive författaren i intervjuer. PR-tricket uppdagades och bokens värde devalverades kraftigt – lustigt, med tanke på att innehållet ju är konstant. Sarah är fortfarande en bra roman, med rikliga inslag av träskmystik och mustiga skildringar av amerikas undersida.
”Hå hå hå, ni gick på det”, skrockade jag åt den blåögda forntiden, och läste vidare.
Vad mer stack ut i en tio år äldre läsares ögon? Fredrik Wikingsson skriver en käck liten krönika om millenniebuggen, förmodligen tacksam över det lilla frilansuppdraget som torde ha givit honom 6-800 kr, eftersom han vid den här tiden var en okänd nobody.
Men sen fick jag en chock. Hade jag varit en toalettätare hade jag satt i halsen. För vad återfinner jag i avdelningen ”månadens demo”, om inte en recension av redaktionsfavoriterna Takida? Från en tid då de knappt hade pubeshår, och inga andra fans än sina mammor! Demon får tre chilifrukter av fem möjliga i betyg, och bandet beskrivs i ordalag som ”man blir fort på festhumör”, ”ganska tajt”, ”lagom kaxigt” och ”en blandning mellan Offspring, RHCP och Metallica”. Nästa mening fick armhåren att resa sig: ”En dag kommer Takida att vara ett stort band.” Hatten av för dig, Emil Lindroth som skrev detta! Du är klärvoajant, och det är något mycket fint att vara. Tar du ibland fram din skrynkliga recension ur börsen och undrar hur världen tett sig idag om du varit mindre snäll?
Isak
Vad har du för musikalisk guilty pleasure; alltså skämslåt?
Haha, ska jag verkligen blotta mitt innersta mörker? Utan att ta till feglösningar, som att nämna något jag tyckte var bra för femton år sedan? Eller för den delen genom att dra upp femton år gammal dålig musik som det nu är okej att gilla lite ironiskt? Utan rent av något som är dåligt och pinsamt här och nu? Okej då. Jag tycker… jag tycker… *fju* faktiskt att September är lite bra. Jag vet! Det är så pinsamt så jag dör, och jag vet inte vad det beror på, för annan svensk ny-eurodancemusik hurvas jag över. Men hon… hon har något särskilt. Lyssna på ”Satellites”: Den glada ”Uwhohohohoho”-kören är oemåtståndligt käck, och hon är liksom lite snuvigt trött i rösten på ett hett vis.
Bäst just nu: Jag hittade en riktigt trevlig serie i två band på Umeå stadsbibliotek här om sistens. ”The umbrella academy” tecknar en krönika över en dysfunktionell familj med olika superkrafter. Den är skriven av Gerard Way, sångare i My Chemical Romance. (!) Dagispunkig emo har aldrig varit min kopp te, men serien är, om än föga originell, en riktigt frän och välskriven historia. Svart, kitchig och splattrig. Check it out!
Längtar till: Då jag och min fru ska och se filmatiseringen av Snabba cash. Inte sedan ”Storm” har jag peppad så hårt på en svensk actionrulle. Varför? Jo, av det jag har sett verkar den representera något som inte är särdeles vanligt inom svensk film, nämligen smarthet, visuellt berättande och originalitet. Snarare ”Lock, stock and two smoking barrels” än ”Beck XXVIII” alltså.
Michael
Vad har du för musikalisk guilty pleasure; alltså skämslåt?
Jag har på senare dagar börjat gilla vad som i folkmun brukar kallas ”Techno”, en musikstil som alltid har varit tabu i alla sociala kretsar jag rört mig i. Mycket beror nog på att jag börjat inse att det faktiskt krävs talang för att göra bra elektronisk musik. När jag säger techno menar jag alltså typ brittisk Big Beat eller Drum ‘n Bass och inte ”faster harder Scooter”…lite jävla ordning får det fan vara.
Bäst just nu: Hestons Feast på tv 8. Den bästa matlagningsporren som någonsin producerats!
Längtar till: Tid att spela Mass Effect 2. Jag har skäl att tro att det är rätt bra…och är ganska säker på att Aaro kommer att skriva i kommentaren precis hur bra det är?
Johan
Vad har du för musikalisk guilty pleasure; alltså skämslåt?
Ärligt talat har jag som inte riktigt kvar någon skämslåt längre. Jag skulle absolut kunna sätta in Britney Spears ”Stronger” på den positionen men jag är inte fullt så förtjust i den låten idag som jag var för några år sedan. Andra kandidater är väl Shakiras ”Underneath Your Clothes” och Bon Jovis ”Bed of Roses”.
Bäst just nu: Dragon Age: Origins känns som ett jävligt starkt kort, nu har det äntligen kommit. Jag har inte många timmar under bältet ännu, men jag gillar det jag sett hittills.
Längtar till: House of Metal 2010. Jag tycker inte att det är festivalens starkaste år, men det ska bli kul ändå. Bara en dryg månad kvar nu!
Linus
Vad har du för musikalisk guilty pleasure; alltså skämslåt?
Idag är det mitt fel att fredagsfrågan är något försenad. Jag är mycket ledsen. Det är pinsamt och förskräckligt.
Jo så att. Det fanns ju ett svenskt hårdrockband som slog Europa med häpnad under andra halvan av 80-talet. Lämpligt nog hette de Europe. Europe är ett löjligt band som spelar cheesy, högtravande och lättsam softhårdrock. Deras allra mest cheesy, högtravande och softhårdrockiga låt heter Prisoners in Paradise. Jag diggar den stenhårt.
Bäst just nu: Dargon Age: Origins. Jag får äntligen spela det sittandes i tv-soffan. I am a happy camper.
Längtar till: Jag har en ganska trevlig period av ”live-kultur” att se framemot nu! Det känns mycket bra! Cirkus Cirkör nästa vecka. Stefan Sundström om några veckor och sedan A West Side Story om ytterligare någon vecka. Vad ger ni mig för det?!
Det gick ju inte så bra det där. Mitt försök att få något greppbart ut ur betan till det aktuella Star Trek Online gick käpprätt åt helvete ganska direkt efter att jag tagit mig ur den trista tutorial-delen och in i det trista spelet. Jag la ner alla försök att fortsätta spela ganska fort. Flera saker bidrog till varför:
1. Min persondator, eller PC som det tydligen kallas i kretsarna, pallade helt enkelt inte med att rendera den Star Trekkiga rymden på något sätt som jag kände var varken njutbart eller gav en rättvis bild av spelets grafiska storhet. Inte ens en stillbild är kul att titta på någon längre tid i en för låg frame rate.
2. Kontrollerna. Kalla mig konservativ men när slutade W=gå fram, S=gå bak, A respektive D = strejf, mus=kamera vara standard? Som man brukar säga, om det inte är trasigt – håll käften. Kontrollerna när man flög rymdskepp funkade dock rätt bra.
3. Tid. Jag har en finit tid att spendera spelandes tv-spel och om jag upplever att ett spel är trasigt eller frustrerande så spenderar jag hellre min tid att spela spel som jag vet är bra. Ni kan skrika och kalla mig fegis hur mycket ni än vill men så ser verkligheten ut för mig. Tyvärr. Ibland önskar jag att jag hade den tid och det tålamod som krävs för att riktigt gräva ner mig i en sån sak som en MMO, men om själva spelkänslan inte finns där redan från början så kommer jag att lägga ner det.
Så var allt förgäves? Har jag slösat bort en Beta-nyckel på ingenting? Ja och nej. Visst, jag spelade bara en handfull timmar av ett spel som jag vet andra verkligen ville spela med inte fick möjlighet att spela. Däremot har jag har kommit till insikt vad det stora problemet med mig och spel är. Jag behöver mer tid, mer tålamod och en bättre dator helt enkelt. Men idén var bra och om liknande möjligheter dyker upp i framtiden så gör vi om det igen!
http://www.imdb.com/title/tt1220198/
Diskussionen kring vad som kan sägas vara ”baserat på en sann historia” verkar det finnas ganska många olika syner på. Själv har jag en ganska cynisk uppfattning om hur många kriterier som måste uppfyllas för att en film ska vara ”baserad på en sann historia”. Det räcker med att det fanns en kille som gjorde en sak, och en kille gör ungefär den saken i filmen.
The Fourth Kind är ”baserad på en sann historia”. Jag har inte grävt så mycket i vad som är sant och inte, men tydligen ska staden filmen utspelas i existera i alla fall. Filmen börjar med att huvudrollsinnehavaren Milla Jovovich presenterar sig för tittarna och berättar att det vi ska få se är baserat på en sann historia och att för att visa på legitimiteten har man valt att blanda spelfilmsscenerna med arkivfoto, vilket innebär att Millas roll, psykologen dr Abigail Tyler, (eller egentligen alla roller) har två olika ansikten, så att säga. Ett ansikte i det dokumentära arkivmaterialet samt ett i spelfilmsmaterialet. Man spelar alltså på äkthet på samma sätt som The Blair Witch Project gjorde i reklamkampanjen inför sin egen premiär, och lyckas minst lika bra, om inte än bättre. Effekten är tydlig och trots att jag är en inbiten skeptiker är jag i stort sett övertygad under filmens gång.
Jag vill inte säga så mycket om handlingen, men dr Tylers make mördades för X antal år sedan och hon anser sig aldrig fått svar på vad som hände. Saker ställs på sin spets när några av hennes patienter berättar om en mystisk uggla som håller dem vakna om nätterna och dr Tyler börjar ana ett samband med hennes bortgångne makes arbete.
Vad handlingen i slutändan mynnar ut i är, utan att säga för mycket, en riktig gott & blandat-påse för light-konspirationsteoretiker, mysticismnördar och vanliga nördar. Jag låg nästan sömnlös och drömde om google-resultat natten efter jag såg filmen. Dagen efter googlade jag ganska mycket och tyckte att resultaten var fräna. En film som får mig att googla är en helt okej film.
Betyg: 3/5
Populärkulturskribenten Fredrik Strage passade i höstas på att summera sin brokiga karriär hittills med boken TXT – en utvald samling av de artiklar han publicerat i olika tidskrifter och dagstidningar genom åren. Vi bjuds även på ett par texter från hans böcker samt några tidigare opublicerade verk.
Som jag har skrivit på ”bäst just nu” är det den perfekta bajsboken. Den kan ligga på din toalett och underhålla länge. De flesta texter är dessutom i lagom längd för en så att säga, session. Och hörrni, den är inte bara underhållande, den är undervisande också! How do you like that, kids?! Nämen skämt och sido, artiklarna spänner verkligen brett över populärkulturspektrat. Fredrik drar upp gamla artister man glömt, peppar en att leta upp vissa man aldrig lyssnat på och tipsar om en hel del subkulturer. Nu nämnde jag mest musik och ja, huvuddelen av texterna rör artister av olika slag men inte alls alla. Som sagt, Strage blandar och ger.
Tyvärr är den gode reportern fasligt förtjust i goth, synth och blandade emovarianter. Något jag har ganska svårt för. Även hiphop och – gud förbjude – RnB. Och de märks också i helhetsintrycket, de ämnena får stor plats och kapitlen som behandlar de ämnena är de jag tycker minst om. Jag har även lite svårt för de längre texterna. Strages journalistspråk gör sig helt klart bäst i komprimerad form.
Men trots allt. Det är en bra och läsvärd bok. Jag tror de flesta kan hitta en hel del att ta till sig och även en del mindre intressanta saker. Så är det. Men det är okej. Fredde får finfina 4 av 5 möjliga poäng!
Johan
Vilket är det snyggaste skivomslaget någonsin?
Det är jättesvårt att säga, ju. Men såhär på rak arm skulle jag säga Katatonias ”Last Fair Deal Gone Down”. Det går hand i hand med musiken och hantverket är fantastiskt. Omslaget har bidragit med inspiration i egna Photoshopeskapader, fotosessioner och pinsamma teckningsförsök.
Bäst just nu: Mitt återbesök till ön, karaktärerna och mysterierna i Lost. Det är ju en riktigt bra serie, trots att den gör en så arg.
Längtar till: Webbhallenbeställningen vi lade strax innan nyårsafton på Dragon Age: Origins och Tiger Woods PGA Tour 10. Den har inte kommit än. Det gör mig lite arg och kvalar även in på sämst just nu ifall vi hade ett sånt alternativ.
Linus
Vilket är det snyggaste skivomslaget någonsin?
Det vore förmätet av mig att påstå att jag sitter inne med den kunskapen då jag inte på långa vägar vare sig har sett alla skivomslag som någonsin producerats eller ens en stor del av skivomslagen till skivor jag faktiskt lyssnar på – ah, denna nya fagra digitala värld. Men ett av de förhållandevis få omslag jag sett som ändå sticker ut är Pink Floyds ”Wish you were here”- Elegant, snyggt och otroligt ödesmättat. Notera att ena snubben brinner? Hur häftigt är inte det? Skithäftigt, that how häftigt it is. Tyvärr syns det inte riktigt att det är en bred vit kant på vinylorginalet. Det gör det så mycket mer estetiskt tilltalande. Här blir det bara… vitt. Mot vitt.
Bäst just nu: Dan Brown. Jag gjorde mitt första återbesök i det skönlitterära landet på cirka ett halvår nu alldeles nyss med Dan Browns nya bok. ”Symbolens hemlighet” eller vad den heter. Det spelar som ingen roll egentligen. Han skulle kunna döpa sin bokserie om Robert Langdon till 1, 2, 3… De är ändå likadana; smårisigt skrivna, ibland förolämpande mot läsarens intellekt och jävligt spännande hela tiden.
Längtar till: Planerar att se två konserter med Stefan Sundström den 19:e februari. Det ska bli ett sant nöje! På min ära.
Isak
Vilket är det snyggaste skivomslaget någonsin?
Linus kan mycket väl ha besvarat frågan objektivt. Förmodligen kan vi inte komma undan med att inte nämna Andy Warhols bananomslag till Nico & Velvet undergrounds debut heller, om vi vill undvika att drabbas av evig pisk av världens samlade rockjournalistgubbkår när vi är döda. Men om jag ska gå på skivor jag äger blir svaret ett helt annat. Det snyggaste skivomslag jag återfinner bland mina skivor är framsidan till ”en gränslös kväll på operan”, skivsläppet som gavs ut påföljande dag efter att Harry Belafonte, Hasse & Tage och Martin Luther king hållit ett gemensamt välgörenhetsgig 1965. Skivan är det inte mycket bevänt med: Hasse och Tage har sällan varit tråkigare, och enda ljuspunkten är faktiskt Belafonte, som sjunger en mycket vacker blues. Det är bara att konstatera att galor är, och alltid har varit, mycket tråkiga historier. Men eftersom omslaget bara återfinns som en hundrapixlars GIF på nätet, bjuder jag på det näst snyggaste: Parliaments ”The clones of Dr Funkenstein”. So funky!
Bäst just nu: Mästarnas mästare på SVT2, onsdagar. Jag är kanske den minst sportintresserade människan jag känner, men ändå kan jag inte låta bli att titta. Det bästa är hur alla deltagare skildras med sådan respekt att man verkligen inser vilka bedrifter de åstadkommit. Men inget program kan klara sig på bara myspys. Det finns självklart en uråldrig konflikt invävd i programmet. Patrik Sjöberg och Stefan Holm är den svenska höjdhoppningens Mozart och Salieri: Ett gudabenådat men degenererat geni, och en produkt av mekanisk övning och flit.
Längtar efter: Att få sätta igång med Projekt Surdeg. Jag fick en bok i födelsedagspresent som lärde mig att mina blygsamma insikter i brödbak vägde lättare än en fjäder. På måndag ska jag ta jäst- och bakteriekulturerna i ett skruvstädsgrepp om kulorna och tämja naturens krafter. Wish me luck!
Michael
Vilket är det snyggaste skivomslaget någonsin?
För det första vill jag säga att det är mitt fel att fredagsfrågan är så pass försenad som den är. Jag ber så mycket om ursäkt till er alla, ska förhoppningsvis inte hända igen. Åter till frågan, snyggaste skivomslaget någonsin är omöjligt att svara på för mig, det är som att fråga vilken som är världens bästa låt. Det varierar beroende på generell sinnesstämning, tid på dygnet och hur många stänkare man har under västen. Just nu, en bister och obehagligt nykter morgon är svaret ”Muse – Absolution”. Minimalistiskt och psykedeliskt, öppet för tolkning och vackert att titta på. Precis som jag.
Bäst just nu: Önskar jag kunde svara Star Trek: Online på den här frågan men dude, det spelet är trasigt och inte roligt alls. Mer om det senare. På riktigt bäst just nu, MLG Silly Season.
Längar till: Bra TV en söndagkväll, det är direkt plågsamt att genomlida det som klassas som underhållning i dagens Sverige.
