Slash & Friends

november 15, 2009 av Linus Lundström

Med cylinderhatt, läderbrallor och en cigarett lojt vilandes i mungipan har han med sin Les Paul levererat heroiska gitarrsolon för massorna sedan 1985 – hög tid för första soloskivan kan man tycka? Slash har spelat på de största scenerna som finns och det kan diskuteras om han kanske är den mest kända gitarristen i vår tid. Han kommer inte att bara släppa vilken soloskiva som helst.

Faktum är att man kan fråga sig om det verkligen är en soloskiva, den kommer heta ”Slash & Friends” och innehålla några gästerartister. Vi kommer få höra bland andra Alice Cooper, Chris Cornell, Meatloaf, Fergie, Flea, Iggy Pop, Ozzy Osbourne, Ronnie Wood, Dave Grohl, Cypress Hill, Izzy Stradlin, Travis Barker, Josh Freese och Duff McKagan. Phew. Och det är ett gäng till också. Det är, kan man snabbt konstatera, en riktigt fet gästlista.

Två frågor som dyker upp i huvudet är 1, Slash har inte producerat något riktigt bra sedan den fantastiska ”Ain’t Life Grand” med Slash’s Snakepit kom 2000. Har han hittat tillbaka till de svängiga och driviga riff som för mig alltid varit ett större signum än hans solon eller kommer han fortsätta på den av Velvet Revolver inslagna vägen med ganska oinspirerade och tråkiga låtar som aldrig växer det där sista steget? 2, När får vi höra skiten så vi kan svara på första frågan?

Jag besvarar mina egna frågor nu på en gång tänkte jag. Första singeln släpptes för cirka en vecka sedan, heter Sahara och framförs tillsammans med den japanska artisten Koshi Inaba. Den är sådär. Ganska skönt driv men lite löjlig emellanåt, vi bjuds på ett svettigt solo, en androgyn sångare som får godkänt med blotta förskräckelsen och en rak rockdänga. Tyvärr minns jag nästan inte hur den låter nu och jag lyssnade på den senast igår. Räkna inte med att den kommer att bli en av rockens stora sånger.

Nästa singel släpps i januari och då är det Ozzy Osbourne som står för skönsången. Själva skivan är beräknad att komma vid februari/mars nästa år. Sahara övertygade mig inte om att Slash är en vital låtskrivare/musiker anno 2009 men med tanke på hur mycket bra han gjort tidigare och vilka riktigt grymma gäster han har med sig går det inte att inte följa vad som händer med Slash & Friends och givetvis lyssna på skivan när är tillgänglig för allmänheten.

Fredagsfrågan v 46

november 15, 2009 av kulturschmultur

Michael

Vad gör vintern med din kulturkonsumtion?

Ingenting. Jag gillar att hålla mig inomhus året om och kan reta gallfeber på folk som får dåligt samvete över att stanna inne en varm och solig dag…precis som att man är skyldig solen något? Missförstå mig rätt nu – vintern är generellt bajs och sommaren är generellt awesome, men finns det en film jag vill se eller ett spel jag vill spela har den momentana utomhustemperaturen inget att säga till om. Dock släpps det ofta ganska mycket skojigheter lagomt till julhandeln som piggar upp…dessutom slipper man blänk på skärmar och sol i ögonen på vintern. Och tjat om att gå ut och ”njuta” det fina vädret.

Bäst just nu: Jag skulle vilja säga Current Conflict 3? New Battle 5? Avant-Garde Armed struggle 2? …nått i den stilen.

Längtar till: Jul? Får man säga så?

Johan

Vad gör vintern med din kulturkonsumtion?

Bortsett från det faktum att jag hellre håller mig inomhus om vintern än om sommaren och därmed förmodligen konsumerar kultur i en högre utsträckning. Och ärligt talat, jag är riktigt sugen på att se film just nu. Men det beror kanske mer på att jag (för sent) såg att A Clockwork Orange gick på SVT igår, och att jag är sugen på att se den. Igen och igen. Och sen är jag sugen på att läsa 1984 igen. Vintern verkar göra att jag vill se/läsa saker igen. Och igen.

Bäst just nu: Blah, feg-Micke. Modern Warfare 2.

Längtar till: Miseration – The Mirroring Shadow. Älvestam från Scar Symmetry släpper nytt med nygamla Miseration. Enligt utsago ett fläskigare men mer lättlyssnat och mindre polerat Scar Symmetry. Jag väntar. 16/11.

Isak

Vad gör vintern med din kulturkonsumtion?

Den mörka årstiden gör nog ingen större skillnad i sig; däremot brukar julen innebära en viss skiftning i kulturkonsumtionen. Jag brukar spendera mycket tid i kappsäck hos släktingar, vilket innebär att böcker triumferar över andra  mindre lätttransporterade medier. Mina föräldrars dator råkar ibland vara tankad med något festligt spel tack vare lillbrorsan, vilket kan få mig att spela igenom någon singelkampanj i något trevligt RTS, vilket sällan händer annars. Och den gamla slitna kortleken kan komma till heders, särskilt hos min frus familj. Att spela kort är vanligtvis rätt värdelöst då man hellre skulle kunna köpslå och smida ränker med tyska träpluppar, men kring jul är det mysigt.

Bäst just nu: Stanislaw Lems ”Det perfekta tomrummet” (roman). Recension kommer!

Längtar till: Ny lägenhet och avklarat flyttstök.

Linus

Vad gör vintern med din kulturkonsumtion?

Framförallt ökar vintern risken för att jag ska tokfastna i något – ett spel eller en TV-serie troligtvis – med kanske 300%. I ett permamörker, antingen salskigt eller iskallt och med vetskapen att det värsta är inte här ännu känns det helt rätt och rimligt att gå upp fullständigt i det jag gör – tillåta det att ta lejondelen av min vakna tid – och sedan yrvaket plira ut mot en gnistrande vintermorgon några veckor senare. Förvirrad, omtumlad och stressad över allt man borde ha gjort senaste tiden, men skitit i. Just nu har jag dock inget subjekt att projicera den typ av missbruk på. Nåja, jag lär väl upptäcka om jag hittar något…

Bäst just nu: Pengar. Jag är verkligen löjligt fattig just nu, värre än det varit på länge och jag hade nästan hunnit glömma bort den eviga sanningen: ju mindre pengar man har desto mer kretsar runt pengar.

Längtar till: Spelning med Starship Monolit på Verket nu på fredag. Ska bli grymt kul! Sen blev jag också lite sugen på jul jag med nu faktiskt, mycket för att julen tillsammans med resor nästan är de enda tillfällena då jag tar mig tid att läsa skönlitteratur nu för tiden. Det ska bli skönt att plöja ett par böcker mellan måltider tillredda av mamma där framåt slutet av december.

Modern Warfare II

november 12, 2009 av Michael Bergvall

Jag förstår att ni alla sitter som på nålar i väntan på recensionen. Som vi har tjatat i veckorna 300 (tydligen) om detta jävla spel och så kommer det inte ens upp en recension så fort det kommit ut! Skämmes på oss tamefan!
Saken är denna att eftersom vi är två, undertecknad och unge herr Johan Norström, som spelar det och känner så starkt för MW2 så har vi bestämt oss för att skriva en recension ihop, tillsammans, på tu man hand, en all male ménage à deux om man så vill. Det kommer säkert att bli skitfränt och jävligt bra. När och hur är vi inte säkra på än, just nu väntar vi bara på att Johan ska spela klart kampanjen (tempo för helvete Norström!). Men till helgen skulle jag gissa att den kommer upp. Håll ut om ni kan.

Them Crooked Vultures

november 12, 2009 av Linus Lundström

Nu börjar jag hitta tillbaka till verkligheten lite igen efter att vara alldeles för upptagen med allt hela tiden under en period. Det innebär också att jag börjar snoka på internet efter spännande saker att lyssna på, titta på och/eller förfasas över igen. Därför hoppas jag börja skriva lite mer frekvent här igen.

Okej, för en dryg månad skrev skrev jag om Them Crooked Vultures. Nu har skivan äntligen kommit! Eller, de har släppt den i sin helhet på sin youtubekanal. Någon gång nästa vecka släpps den till försäljning och förhoppningsvis på en Spotifyinloggning nära dig. Jag har hunnit lyssna igenom ungefär hälften av det självbetitlade 13-låtarsalstret än så länge och det låter riktigt riktigt bra. Jag är glad. Ge det en chans! Ni kommer nog också bli glada. Det känns lite som vad Foo Fighters borde varit om de vore riktigt bra istället för sådär och lite tråkiga.

Aerosmith utan Steven Tyler

november 12, 2009 av Linus Lundström

Någon som minns föredettingarna Aerosmith? Ni vet, de som låter lite som Rolling Stones men som är lite rockigare och ganska mycket sämre? Och har en sångare med en stor jäkla käft och en lepardboa runt halsen, eller något liknande? Just denna sångare – Steven Tyler – är, åtminstone i mina ögon, den absoluta stjärnan i bandet och faktiskt nästan den enda man vet vem det är i Aerosmith – och jag äger faktiskt några skivor med dem.

Hur som helst, enligt bandets gitarrist Joe Perry har Steven Tyler slutat/fått sparken efter en tid av turbulens. Aerosmith söker en ny leadsångare, sugna? Alltså, hur har de här gamla surrockarna tänkt det här nu? Steven Tyler är Aerosmith, Aerosmith är Steven Tyler. Tänk er Jamie’s Got A Gun, Pink eller I don’t Want To Miss A Thing utan den där härligt gnälliga kattstryparrösten? Det går inte. Ni är redan föredettingar, utan Steven Tyler är ni inte ens det. Aerosmith, lägg ned.

Källa: spinner.com

Fredagsfrågan v 45

november 7, 2009 av kulturschmultur

Michael

Vem sköt först?

Jag tycker det är ganska uppenbart att Han sköt först

Bäst just nu: Torchlight. LOOOOOOOOOT!

Längtar till: Modern Warfare 2. Bara 4 dagar kvar nu

Johan

Vem sköt först?

Jag sällar mig till herr Bergvalls lag, Han sköt först. Om än jag inte tänkt på det förrän herr Bergvall belyst faktumet. Men det var Han.

Bäst just nu: Äntligen finns Språkgränd 36s största narcissist på Spotify! Klickety!

Längtar till: Modern Warfare 2. Min plånbok blöder och snart också mina ögon.

Isak

Vem sköt först?

Jamie. I kvällens avsnitt på Discovery byggde båda mytjägarna varsitt armborst av tidningspapper och plastbestick för att testa en myt: att en intern på något fängelse skulle ha lyckats döda en medfånge med ett dylikt vapen. Valrossmustaschen (inte hakskägget) sköt först.

Bäst just nu: Ye banished privateers – Umeås bästa piratband –  spelade på Scharinska i fredags. Mandolin, fiol och saltstänkta texter = tufft.

Längtar till: En ledig torsdag (!) så jag kan delta i Friday Night Magic på collectors point.

Linus

Vem sköt först?

”Metal Storm” – en ny bössa framtagen av amerikanska försvaret som spottar ur sig mäktiga 1 000 000 kulor i minuten. Föredrar man granater får man dock nöja sig med en åtgång på blygsamma 250 000 i minuten. Mäktigt, sjukt och väcker frågan: Hur FAEN ska man transportera så mycket ammo?

Bäst just nu: Torchlight, Tetris Party och topps. (de första två säger sig själv då de är tv-spel. Topps är bäst ju nu för jag har en liten toppsrenässans i dagarna. Vill ni slicka mig i örat så passa på just nu, sällan kommer de vara så kliniskt rena.

Längtar till: Jag har aldrig ”längtat till” Modern Warfare 2 och så inte den här veckan heller. Men eftersom delar av övriga redaktionens längtan är så stark lämnar jag den här posten öppen idag och sprättar en Norrlands Guld istället.

Läderlappen: Konspirationen

november 5, 2009 av isakkarlsson

På femtiotalet fördömdes serien Läderlappen och Robin av en amerikansk psykolog som menade att det stod klart för vem som helst att den dynamiska duon levde i ett homoerotiskt förhållande. Det är en intressant iakttagelse i sig; tyvärr var psykologen av den uppfattningen att serien därigenom utövade skadlig och fördärvlig inverkan på sina läsare. Frågan om Läderlappens påstådda homosexualitet förblir aktuell ännu i vår tid, men numer är det väl bara en och annan kristdemokrat som på allvar skulle bränna sin kompletta seriesamling i inplastad, kylrumsförvarad Near Mint av bestörtning om han nu vore gay. Men medan nutida tecknare ibland med avsikt lägger ett psykologiserande och sexuellt ambivalent raster över Batmanserien, måste man leta länge och noga innan man hittar något regnbågsfärgat i tidiga Läderlappen. Under den oskuldsfulla Biff! Pow! Sock!-eran var Läderlappen och Robin pojkbokshjältar. Kärlek och sexualitet förekommer överhuvudtaget inte, det är bara äventyr och action för hela slanten. Om något skulle alltså fladdermusen och rödhaken vara asexuella.

Men denna serieruta, hämtad från den engelska wikipedia-artikeln om Homosexualiteten i Batman, säger onekligen något annat.*

läderlappen

*Den är för övrigt hämtad från serien Justice League of America, som knappt alls är känd i Sverige. En rad superhjältar som de flesta har varsin tidning, teamar alltså ibland upp och bekämpar skurkar. Med europeiska ögon är det svårt att förstå hur en sådan serie alls kan vara spännande. Alla (utom Läderlappen) är nämligen supermäktiga. Stålmannen, titanen från krypton, är till exempel universums mäktigaste varelse. Gröna lyktan har en magisk ring som kan göra vad som helst. Och Blixten kan röra sig snabbare än ögat, och vibrera så snabbt att rumstiden kollapsar.

Snark. Då är det batydligt roligare att läsa om en vanlig (om än ovanligt stark och duktig) man med neuroser, utklädningsfetish och tvetydig sexuell identitet.

Musiktips!

november 4, 2009 av Johan Norström

Diablo Swing Orchestra, govänner.

http://open.spotify.com/artist/5C5OqmzTM3DyDsLpaRUY5v

Det här är ett band som enligt utsago spelar Tim Burton Metal, och hur coolt är inte det? Okej, det är absolut mer Tim Burton än Metal, men det sammanfattar på något vis den kollektiva musiksmaken här i redaktionen gissar jag. Kanske inget du älskar, men absolut något du kommer vilja slå på då och då.

(Har du inte Spotify, too bad, testa google)

Torchlight

november 3, 2009 av Michael Bergvall

Torchlight är ett RPG från utvecklarna Runic Games. Säg till när det här börjar låta bekant. Spelet går ut på att man som hjälte ska rädda en by från en okänd ondska som håller till i de underliggande katakomberna. Man spelar det snett uppifrån och styr sin gubbe med muspekaren. På vägen slåss man mot en mängd olika fiender genom att klicka på dom med musen, om man är en erfaren spelare kan man klicka två gånger, man dricker potions och de flesta fienderna tappar guld, rustningar, vapen etc. Vissa vapen är inte identifierade när man hittar dom och för att få veta dess magiska fördelar måste man använda en ”Scroll of identety”, har man slut sånna måste man använda en ”Scroll of townportal” för att åka tillbaka till byn och köpa fler…känns det bekant? Låter det som något annat spel ni kanske testat? Diablo kanske?

Till historien hör att Runic Games drivs av snubbarna som startade upp Blizzard North. Tydligen så tyckte dom att det var en jättebra idé att helt enkelt göra Diablo igen! Dom har till och med gått så långt att dom har grävt fram kompositören som gjorde musiken till Diablo 1. Jag tycker också att det är var en jättebra idé. Verkligen.

Trots att spelet bara är ca 15 timmar långt och bara har tre karaktärklasser så är det precis den fix som behövs i den eviga väntan på att Blizzard ska få tummen ur och släppa Diablo 3. Runic har tagit till vara på det som gjorde Diablo så beroendeframkallande och vridit upp det till 11 – loot. Varje gång man återvänder till stan har man med sig en ryggsäck full med gosaker som ska identifieras och jämföras med det set man har. Till sin hjälp har man ett husdjur som följer med på äventyren, man får välja mellan en katt eller en hund. Husdjuret har en egen inventory och kan lära sig samma spells som din karaktär. Svårighetsgraden är dock nedskruvad och det var nästan pinsamt enkelt att spela igenom på normal, redan vid level 10 hade jag en yxa med regenererande hälsa och health steal, min katt ”Leif GW” var satt som healer och jag hade en skill som praktiskt taget dödar allt på skärmen. Awesome på ett sätt men låt oss säga att vissa bossfighter blev långtråkiga.

Torchlight är ett spel som jag inte visste att jag har längtat efter och trots det han samma överdrivna design på vapen och karaktärer som WoW och saknar multiplayer så kan jag inte annat än att älska skiten ur det. Jag rekommenderar dock att spela det på någon av de svårare svårighetsgraderna.

Betyg: 5/5

Läderlappen: Återupprättelsen

november 3, 2009 av isakkarlsson

Efter den brutala Adam West-bashingen som ägde rum på den här bloggen nyligen känner jag mig tvingad att ta bladet från munnen. Jag erkänner stolt att jag är ett fan av tidiga Läderlappen. Jag var sju år gammal när Satellitförlaget började ge ut tidningen ”Läderlappen och Robin” som innehöll gamla serier från femtio- till och med sjuttiotalet. Under de två år som utgivningen pågick missade jag inte ett endaste nummer. Därefter gav satellitförlaget ut Frank Millers mörka, sjaskiga Batman: the dark knight, men det var ingenting för mig. Jag ville inte ha ondska, korrupta poliser och prostituerade. Jag ville ha skurkar i kostym med fräna namn som ”Hattmakaren” och ”Pingvinen”!

Här kommer min lista över de topp tre fränaste läderlappenstunderna!

#1 (Läderlappen och Robin: tidningen) Scenariot är följande: Läderlappen blir inburad av en skurk i väntan på likvidation. Boven är dessutom förutseende nog att frånta läderlappen hans bälte! (aj, aj, tänker ni. Där har han ju allt från sprängmedel till anti-hajspray!) Läderlappen nagelfar sin dräkt och upptäcker att han i fickorna har ett kopparmynt, ett silvermynt, och en sån där saltpåse som man får på hamburgerrestauranger att hälla på stripsen. Med hjälp av ett glas vatten (varifrån han nu får det) bygger han en primitiv radiosändare där mynten nedsänkta i saltvatten ger upphov till elektrolys! Således kan han telegrafera sin position till kommissarie Gordon.

#2 (tidningen) Jokern har injicerat Läderlappen med en drog som kommer att få honom att skratta sig själv till döds om han inte får ett motgift inom 48 timmar. Nära döden, med väsande bröstkorg och värkande käkar, lyckas han till sist spöa Jokern och komma över serumet. Låter det oväntat seriöst och mörkt för att vara Läderlappen? Ingen fara, det kommer ett en töntig avslutning. När läkaren som hjälpt mörkrets riddare vill förvissa sig om att motgiftet verkat, säger han följande: Två män som simmar råkar stöta till varandra. Oh, pardon, säger den ene, varpå den andre svarar: -Ni talar franska flytande! [Frame där Läderlappen ser bister ut] Gratulerar! Ett hemskt roligt skämt, och ni log inte ens!

#3 (läderlappen och Robin TV-serien) Läderlappen och Robin förföljer kattkvinnan i sin Batmobile. Det är rafflande filmat och tempot är högt. Ska våra hjältar hinna ifatt innan spåret kallnat? När Läderlappen stannar i en korsning utspelar sig denna dialog:

- ¿a la derecha o a la izquierda?
-Var det där spanska?
- Ja, Robin. Du bör ta vara på varje tillfälle att träna dina språkkunskaper.

Batman-Robin-Photograph-C12150175