För mig har Trästockfestivalen i stor utsträckning gått från att vara en kulturupplevelse till att vara en nostalgitripp. Kanske är jag därför inte lika arg över alla sneluggar som Michael är – jag såg inte många band alls i år och inte ett enda garageband från en stinkande replokal nära dig. Istället gled jag huvudsakligen mellan langosvagnen (och till tjejerna jag gled runt med; Nej, en langos är inte tillräckligt mycket mat för att dela på två), souvashyddan och värdshuset. Ibland upptäckte jag lite överraskat att jag stod framför stora scenen.

Nu ska det sägas att Trästocks anno 2010 inte alls hade lyckats med ett artistuppbåd som tilltalade mig. Khoma på fredagkvällen var tillsammans med Crashdiet på torsdagkvällen mina enda måsten. Men eftersom jag inte hade möjlighet att närvara på torsdagen var det egentligen bara Khoma jag brydde mig om.

Efter klädsamt förfestande tog vi oss in på området lagom för att hinna se Moneybrother trassla sig genom sitt nummer inför en mäktig publik. Det är måhända ofint av mig att säga trassla – det var tight, snyggt och välspelat – men han ser lite trasslig ut, själva Moneybrother. Dagen till ära hade han med sig Norpan (Lundell, Winnerbäck, mfl) som batterist. Detta på grund av en märklig olycka/misshandelssituation som drabbat hans vanliga trummis. Bandet hade aldrig repat med Norpan men det märktes inte mycket alls. De är bättre musiker än jag är och jag insåg att jag uppskattade giget trots att jag knappt lyssnat något alls på Pengabrodern.

Nå, en av fördelarna med att man inte orkar se så många band är att man har tid att umgås och för en hemvändare som jag är det både en riktigt välgärning och en nostalgitripp. I år var dessutom köerna föredömligt korta på värdshuset. Trästocks fyller en mängd olika behov; den som faktiskt vill se stora band får göra det. Den som vill se lokal musik får göra det, hell, den lokala musikern som vill visa upp sig får göra det. Amatörfilm, dans och alla möjliga andra kulturyttringar samsas innanför staketen på Nordanåområdet. Den som bara är ute efter samkväm i en ljum sommarnatt kan göra det. Den som vill svina så det står härliga till på campingen kan göra det. Och allt är gratis (tjaå, campingen är inte helt graits, men ändå). Det är det som är den springande punkten. Det är gratis. Det är grymt av Skellefteå kommun och alla andra som skjuter till pengar. Det är grymt av alla som jobbar gratis. Det är sexigt. Det är en jävla välgärning.

Sedan såg vi Khoma i en inte alls ljum utan svinkall sommarnatt. Enligt er berättares ödmjuka åsikt är Khoma ett långt bättre liveband än studioband och trots lite tekniskt strul lyckades de styra upp en hejdundrande spelning med påföljande lika hastig som frusen hemgång efteråt.

Lördagen liknande i mångt och mycket fredagens äventyr med festivalmat från ett portabelt kök samt öl från värdshuset. De kanske största skillnaderna för undertecknad var bättre klädsel och att jag inte befann mig på området under stora delar av kvällen. Jag hade en egen konsert att genomföra med Starship Monolit på klubben Nocks en kvarts promenad från festivalen. Vi hann dock se några låtar med DagVag. Jag närde en förhoppning om att de skulle röra något djupt från min barndom i mig eftersom far min lyssnade en hel del på dem under min uppväxt men den föröhoppningen kom tyvärr fullständigt på skam och jag fann mig själv stirrande på ett par gubbar som spelade harmlösa visor som inte rörde mig i ryggraden, istället blev jag snabbt bli rastlös och hungrig istället.

Skellefteå är litet och kommer man från stan kommer det finnas folk att morsa på mest hela tiden på Trästocksområdet. Det är bra då man är mer sugen på mat och sällskap än DagVag.

Efter vår egen konsert återvände vi till festivalen för att se Sonic Syndicate som avrundade hela spektaklet. Det är möjligt att jag var trött och loj efter den urladdning det är att spela själv. Det är också mycket möjligt att jag är gammal och inte förstår kidsen och deras musik. Jag förstår inte kidsen som hoppade som galningar framför ett hårt jobbande Sonic Syndicate som spelade tight och energifyllt. Jag förstår inte heller deras musik. Det finns en mängd element i den som borde tilltala mig men istället blir jag bara irriterad och uttråkad. Sonic Syndicate ger mig ingenting. Men det sagt misstänker jag ändå att de trots allt gjorde ett bra framträdande och om man gillar vad de gör så gillade man deras konsert på Trästockfestivaeln 2010.

Men för Linus – alltså mig – kändes det mer rimligt att ta mitt pick och pack och bege mig till en säng jag lånat. Trästock var över för min del. Jag hade inte sett så mycket musik men jag hade fått mitt lystmäte av Skellefteå och gamla bekanta till en liten del tillfredsställt i alla fall. Jag hoppas festivalen kommer finnas för evigt. Varje Skelleftebo borde vara stolt över den, oavsett vad den gör för just en själv.

Jag bryr mig inte om hur högt du har din Jazzbas, hur tajta dina Cheap Mondays är eller hur snett du kammat din lugg – kan du inte spela eller inte har några bra låtar att spela har du fan inget på scen att göra. Uttrycket ”bra låt” är inte så objektivt som det kan framstå som, en entusiast kan alltid urskilja en bra låt oavsett genre eller stil. Det finns flertalet exempel på bra låtar framförda av vedervärdiga band på ett vedervärdig sätt som ändå uppenbart är bra låtar. Under festivalen såg jag mängder av unga pojkar och flickor som verkar tycka att det är smärtsamt att spela disharmoniska melodier på sitt lilla rosa glockenspiel och spenderar mer tid på att argumentera om hur mycket reverb det är i utljudet än att faktiskt skriva en vettig jävla låt. Det är inte rebellist att hoppa över de två första punkterna när man startar ett band, lära sig spela och skriva låtar, det är bara idiotiskt. Det verkar som att nuvarande generation av unga musiker verkar missat att faktiskt även krävs talang för att vara svår och introvert, det räcker inte med en Telecaster och en reverbpedal.

Såja, då var min hatt i den musikpolitiska ringen, och jag uppmuntrar alla som läser detta att skriva en motreaktion, endera som en kommentar eller om ni vill skriva en längre text – maila den då till bergvall at visstfan.com så ser jag till att den publiceras.

Puss och kram /Bergvall

Det känns ganska uppenbart att en energidryck som serveras i en glasflaska föreställande en handgranat med en old-school pull tab-kapsyl som sprint är jättefrän. Frågan är om innehållet lever upp till de förväntningar som förpackningen ställer, läs vidare för svar.

Bomba finns i tre smaker – Yellow, Blue, Red och Black, jag har bara haft möjlighet att smaka Yellow som enligt informationen på falskan ska smaka bubbelgum.

Smak: Företaget som tillverkar och smaksätter Bomba bör kontrollera vad de stoppar i munnen och användare som tuggummi. Bomba Yellow smakar klassisk energidryck, blaskig sådan, och inget annat. Inte direkt otrevligt men jag saknar lite bett, det finns en början på en eftersmak men den dör snabbt ut och lämnar bara en löddrande smak efter sig.

Effekt: På tom mage är Bomba direkt upprörande, jag drack den direkt innan jag satte mig på bussen mellan Umeå och Skellefteå och E4:an har aldrig varit så vibrerande. Folk rörde sig i ultrarapid och mina händer kändes jättestora. Rätt kul såhär i efterhand.

Förpackning/Pris/Tillgång: Förpackningen är som sagt awesome, det är en jävla handgranat! Hur mer awesome kan det bli? Svaret är inget mer awesome. Kanske om den brann och spelade Spinal Tap när man öppnade kapsylen, men bara då. 25 cl gör en ca 20 kronor djup grop i din plånbok vilket är relativt standard literpris för enegridrycker av denna klass. Enda stället jag känner till som säljer Bomba är Sibylla på Umeå busstation vilket är lite trist, jag skulle gärna testa de andra smakerna utan att behöva utsätta mig för just Umeå busstation.

Får ni möjlighet att köpa en Bomba så tycker jag att ni ska ta chansen, om inte annat bara för flaskan. Som energidryck är den medelmåttig, smaken är ok men inte direkt god, effekten är och godkänd även om jag lyckades svepa en vid ett olyckligt tillfälle.

Betyg: 3/5

Mina damer och herrar, jag ger er:

http://garfieldminusgarfield.net

SPOILER ALERT

…

…

Handlingen i Ägget är löst kretsar kring en stenrik industriman (Max von Sydow) som byggt upp sin förmögenhet på att framställa ”Ovolit”, en plast med säregna egenskaper. Av plasten tillverkas ”stjärtkliare” (av märket Nixitch!) som revolutionerat mänskligheten i hygieniskt och socialt hänseende. Emellertid leder framställningen av Ovolit till att alla ägg i världen tar slut, vilket får till följd att en global livsmedelskris utbryter och att civilisationen går under i de efterföljande kravallerna.

När jag beskriver filmens handling kan jag inte låta bli att le. Ni måste hålla med om att detta faktiskt låter som att det skulle kunna vara en av de bästa filmer som gjorts i Sverige någonsin. Visst är anslaget med högteknologiska stjärtkliare komiskt, men det hela utvecklas snabbt till en mycket mörk civilisationskritik. I gammal god dystopitradition varnar Alfredsson för en samhällsutveckling som överlåter allt för mycket makt till industrin och kapitalismen, men det finns också mer specifikt svenska förhållanden som kritiseras. Strävan efter hygien till varje pris för exempelvis tankarna till Alva och Gunnar Myrdals sociala ingenjörskonst.

Parallellt med den stora händelsekedjan utspelar sig ett triangeldrama mellan den tyranniske fabriksägaren, dennes hunsade hustru (Birgitta Andersson) och deras veke och idealistiske son (Gösta Ekman). Det är tydligt att Alfredsson kan sin grekiska tragedi, för vad som serveras är ingenting annat än myten om Oidipus. Efter att i åratal ha bevittnat faderns grymhet och otrohet mot modern skjuter sonen sin far. När insikten över vad han gjort drabbar honom, gråter han ut hos sin mor, varpå de börjar kyssas passionerat. Det hela blir inte mindre konstigt av att modern, som alltså hänger sig åt något av det solkigaste och mest tabubelagda människan kan göra, spelas av teskedsgumman. Jag svär! Det är – självaste – Birgitta Andersson: komplett med bonnig dialekt, bebisröst och vimsig framtoning. Men det är mästerligt spelat, hela tiden. Huvudensemblen är grym.

Ca två tredjedelar in i filmen kommer det märkligaste brott mot logisk berättarkedja som jag någonsin bevittnat på film. Det visar sig nämligen att fadern överlever mordförsöket eftersom han bär en medeltida bröstplåt under sin kostym. Som vedergällning kastar han (den icke simkunnige) sonen i en liten tjärn och lämnar honom där. Sonen drunknar emellertid inte, utan blir stående med vatten upp till hakan, fastsnärjd i armar och ben av bottenslam och sjögräs. Sedan följer en halvtimmes surrealistisk naturfilm, där Gösta Ekman beskriver hur han långsamt anpassar sig till ett liv i vattnet, och blir en del av sjön: hur hans kropp täcks av skyddande slem, hur han lär sig sila plankton genom sjögräs och hur en ål börjar leva i symbios med honom. Detta är fullständigt briljant filmkonst, och riktigt smärtsamt att se på 2010-talet. Vart tog modet att göra film på detta sätt vägen? Vem bestämde att det drömska, poetiska, hyperrealistiska inte ska få ta plats i svensk film? Roy Andersson, du är okej, men alla ni andra – skärpning.

Men.

Trots att jag öst beröm över filmen en god stund nu, är det inte någon vidare rulle. Framförallt är den billigt gjord. En upprörd folkmassa ser ut som tjugo studenter som fått varsin varmkorv för att ställa upp som skådisar i en halvtimme. Lik som kantar gatorna ser ut som tre människor som ligger och solar i parken. En vandaliserad husfasad ser ut som om någon glömt stänga ett fönster.

Filmen kan heller inte bestämma sig för om den vill vara mörk eller rolig. Faktum är att det går alldeles utmärkt att förena svärta och humor, men kanske bara inte den sortens ordekvilibristiska revyhumor som Hasse Alfredsson företräder. När filmen å ena sidan rymmer ödestyngt grekiskt incestdrama, och å andra sidan en Hasse Alfredsson som utbrister ”Sjangdobelt!” när han får se industrimannens herrgård blir åtminstone jag distraherad. Inte ens den fenomenala alg-sörplarsekvensen i tjärnen är utan humoristiska krumbukter. Gösta Ekman berättar att ”efter några dagar i vattnet svällde huden i mitt ansikte upp och bleknade, och stora flagor drev bort i vattnet. Jag fruktade ett tag att huden skulle spricka, men man blir ju barkad”. Jag fattar inte ens, men jag känner igen en dålig ordvits när jag hör den. Filmen inrymmer dessutom två malplacerade kupletter där Lunds studentkör, utklädda till industriarbetare, sjunger en lovsång till ägget i kantinen. Slutligen bör nämnas att filmens fullständiga titel faktiskt är Ägget är löst! – En hårdkokt saga. Ja, faktiskt. Varför Hasse?

Mitt intryck av filmen är att Hans Alfredsson velat skapa den första filmiska dystopin på svenska, men inte riktigt torts ta steget fullt ut. Möjligen kan ett par av de inblandade ha känt sig en smula otillfredsställda av resultatet då de återvänt till den dystopiska genen på senare år. Max von Sydow är till exempel mycket sevärd i Minority Report, och Per Åhlin, nestorn inom svensk animerad film och medverkande i Ägget är löst! i egenskap av animatör, skapade 1989 en riktigt vacker maskinmardröm i Resan till Melonia.

Betyg 3/5

Vi har inte plats med dagdrömmare som går och slår dank hela dagarna. Varför har du negligerat dina åtaganden gentemot Kulturschmultur?

Jag är ledsen patron. Jag är blott en gammal bonndräng som inte vet hur man för sig bland finfolket. Men jag har skit under naglarna, ingen ska säga att en är lat. Nä du patron. Lat är jeg icket! Med grepen och i högsta hugg har jag arbetat myllan vid mina fötter, mjölkat Rosa i laggården och sprungit efter pigorna.

Nej. För att lägga ner den här charaden; ja, jag har också pluggat. Massvis. På 200% i vår och det tär på både krafter och engagemang. Därför har jag negligerat mina åtaganden.

Du är inte rolig och dina ursäkter är lama som laman som var lös i Umeå häromdagen. Lamt. Vad kan möjligtvis vara så viktig att du pluggar på 200%?

Det var en engångsföreteelse, ungefär, och det vart lite för mycket om jag ska vara ärlig. Men för att göra en lång historia kort hade det att göra med CSN.

För att göra en lång historia kort; vi bryr oss inte.

Då ska jag med glädje berätta att jag under våren har läst nationalekonomi och ekonomisk historia. Jag är på god väg mot att bli en sån där besserwisser som du egentligen aldrig vill prata med för den tycker sig veta för mycket. Jag har tänkt försöka använda de kunskaper jag tillgodogör mig till att på något sätt göra världen till ett bättre ställe på sikt.

Oh herre gud vilken självgod typ du är. Hur lyckades du hamna i den här redaktionsgruppen från första början?

Det ska ni skita i. Men det hjälpte med den dötid framför internet jag hade i samband med mitt dåvarande jobb. Faktum är att det verkligen har bidragit till mitt förtvinande skrivande; jag har inte naturligt kunnat kombinera internet och jobb och då varit för lat för att botanisera i kulturschmulturiga företeelser och därigenom haft mindre att dela med mig av. Men jag är i alla fall så ödmjuk att det verkligen stressat mig att jag inte skrivit mycket här under våren.

Fattas bara annat. Vi förväntar oss bot och bättring.

Jag ska göra mitt bästa. Det blir inte mer än heltidsstudier till hösten i alla fall.

För den kräsne metalkonnässören torde det vattnas i munnen när band som Dark Tranquility, Slash, Motörhead, The Haunted, Raised Fist, Cavalera Conspiracy och Mustasch nämns i samma mening. Och det blir vått både här och där när samme konnässör inser att det bara är ett axplock av vad helgen kommer bjuda på. Det kan inte gå fel. Kanske. Det kan bli några öl också som skulle kunna få det hela ett skena en aning.

Men någon form av rapport från helgen är väl inte helt uteslutet.

Här har ni en liten playlist med saker jag tänkt se i helgen.